Hello Kitty Heaven

Ibland blir jag så less på mig själv. Tänk att man jämt ska gå runt och tänka att saker inte drabbar en själv? Vad är det egentligen som gör att varenda människa tror att man är något slags superexemplar av arten homo sapiens som klarar sig från allt som "bara drabbar andra"?

Jag borde ringa till vårdcentralen, jag borde faktiskt inte skjuta på det så länge till. Men det är så svårt nu när jag har praktik på en annan vårdcentral i en annan kommun och är borta hela dagarna. För det första verkar min astma ha blivit allmänt sämre, jag måste ta mer medicin än förut för att må bra, och jag tycker det har suttit i för länge för att bara vara tillfälligt. Dessutom, när jag tar så mycket som jag tar nu, så har jag nästan ingenting att ta till om det blir ännu sämre. Jag blir fruktansvärt anfådd för ingenting! :(. Det här gör ju att jag inte alls finner nåt nöje i att promenera, eller gå runt, som jag vanligtvis brukar göra. Skulle faktiskt vilja försöka ut och jogga lite, men när jag knappt orkar gå uppför trappen till vår lägenhet känns det inte som nån superbra idé..

Men, att jag knappt orkar gå uppför trappen har två anledningar. Dels att jag blir så gräsligt anfådd, och dels att jag börjar bli så trött. Jag vet precis vad det beror på, sockret. Men det är ju så otroligt svårt att låta bli! Jag älskar verkligen Andreas. Han försöker hjälpa mig, och säger åt mig att jag inte borde äta allt som är gott. Men när jag försöker övertala honom att det går bra att ta en kaka så säger han inte emot hur länge som helst. Det skulle nog inte jag ha gjort heller. Så det är ju det där med självdisciplin som är så jobbigt. Ytterligare en anledning till att ringa till vårdcentralen. Jag vill ha en remiss till en dietist som kan hjälpa mig att komma fram till vad jag ska äta och inte, och hur jag kan göra det på bästa sätt, då jag kan få fruktansvärd magknip av grönsaker. För det är en enda ond spiral det där; min kropp kan inte hantera glucos på ett önskvärt sätt, jag blir trött, orkar inte fixa något ordentligt att äta, tar en kaka ur skafferiet, blir ännu tröttare, försöker hålla mig vaken med en chokladbit, som bara gör mig ännu mer orkeslös.. Egentligen känns det helt sinnessjukt, för det känns som att jag bara kliver ur kroppen på något sätt. För jag är ju fullständigt medveten om vad jag håller på med, men gör ändå inget åt det, än.. Eller, jodå. Inget är ett starkt ord, men för att jag ska bli pigg och energifull så måste jag hålla kosten hela vägen. Och det är ju så fruktansvärt svårt :(. Jag äter havregrynsgröt nästan varje morgon, med osötat bröd och te till. Det hjälper mig att klara förmiddagarna åtminstone :). Som jag nämnde så är min älskade Andreas så otroligt gullig och bakar sockerfritt bröd åt oss, och när han bakar godsaker är det för det mesta med sötningsmedel. Ändå äter jag av det sockriga :(.

Nåväl, jag ska inte klaga på någon eller något. Jag behövde bara skriva av mig lite, det är väl därför man har en blogg?
Jag ska försöka göra nåt slags kontrakt med mig själv, och så ska jag försöka ringa till vårdcentralen och hoppas på att någon vill lyssna på mina problem och hjälpa mig på bästa sätt.

Nu ska jag gå och steka köttfärssås till matlådor, Andreas slutar om en kvart. Gud så gott det vore med scones!


Den här fina karaffen + 2 glas från Eva Solo köpte vi på Cervera i lördags.


3 nya filmer inhandlade för några dagar sedan också, är bara Peter Pan kvar att se.

Nej, köttfärssås var det ja :)